Så små om sommaren, minst på hösten

Alla orden rinner ihop som regn till en vattenpöl, ni vet i en såndär groppliknande neråtlutande gropp i asfalten där alla vattendropparna har en förmåga att samlas och det bara blir blött om man trampar i. Ah, ungefär så är det med mina ord. Dom samlas, för att sedan inte veta vart de ska ta vägen, så dom ligger kvar där i den där neråtlutande groppen i asfalten och bara väntar på soliga dagar så de kan få dunsta bort. Till en annan värld.

Och egentligen borde man väl ta tillvara på det på ett bättre sätt, men jag har inte funnit något sådant, inte på väldans länge i alla fall. Och hösten är här, det kändes i luften igår morse när jag cyklade en timme för tidigt till skolan, bara för att slippa vara hemma. Det spelade liksom ingen roll att alla andra hade lämnat huset och jag var ensam, den där härliga känslan som i vanliga fall infaller sig då, var som bortblåst. Precis som jag kommer bli den här hösten känns det som.
Jag klarar inte att vindarna blåser från alla håll på en gång, jag känner mig lite som en orkan då. Bara kliver rakt över och trampar alla på tårna, så att de måste flytta sig för att inte dras med in i virvlarna. Men samtidigt kanske det är vad jag allra helst vill just nu, trampa alla på tårna. Och ge dom en liten gnutta vett, fy schalingen vad jag är trött på människor!