Du måste vara blind

Nej, jag lyckas då aldrig genomföra mina projekt, eller idéer som skulle bli projekt. Det svider lite och så, för jag önskade att det skulle gå. Men nej, världen vill spela sitt helvetesspel med mig. Aja, det är höst. Ett tag var jag glad. Fast den glädjen borde komma nu, när löven ändrar färg och det är Kulturnatt i helgen. Men nej, jag känner mig tom, seg och orkar ingenting mer. Det är håkan konsert snart också, men jag tror inte riktigt att jag förstår, det är inte som tidigare år. Usch usch, säger jag. Men jag hoppas att helgen ger mig lite energi, så jag kan längta, som små barn väntar på Tomten.

Aja, lyssna på den här låten. Eller inte låten, utan mera avslutet, talet. Jag älskar det. Göteborska är fint. Finare än livet. http://www.actionext.com/names_h/hakan_hellstrom_lyrics/en_van_med_bil.html

Får jag veta vad du tänker på?

I kyla och blåst står jag här på mina darriga ben som inte vill hjälpa mig framåt för allt i världen. Dom vill vika ihop sig och bara låta mig sjunka till marken känns det som. Men det går inte, jag måste hålla alla vindar i händerna och få allt att flyta på i normalt tempo. Får inte rasa.

Lite avskyr jag det, lite känns det som något bra. För om jag får för mycket tid till ingenting rasar jag ganska mycket, men just nu känns det likadant fast tvärtom, får jag för mycket vill jag inte vara med. Ah, det är jobbigt. Snurrigt hit och dit och jag vet inte riktigt vart jag ska göra av allt eller mig själv. Det finns ingen plats som är tillräckligt säker eller har tillräckligt med luft. Jag vill bara ta på mig stövlarna och vandra in i skogen, för att stanna där förgott. Då skulle jag slippa alla världsliga bekymmer som bara får allt att rinna över hela tiden. Jag skulle nog må rätt bra, ensam i skogen med alla djuren. Tänk så skönt, vilken frihet.
Men nu är det inte lång tid kvar, känns nästan som om jag räknar ner. Till framtiden. Livet. Friheten. Den dagen, när jag får vara jag.

Så små om sommaren, minst på hösten

Alla orden rinner ihop som regn till en vattenpöl, ni vet i en såndär groppliknande neråtlutande gropp i asfalten där alla vattendropparna har en förmåga att samlas och det bara blir blött om man trampar i. Ah, ungefär så är det med mina ord. Dom samlas, för att sedan inte veta vart de ska ta vägen, så dom ligger kvar där i den där neråtlutande groppen i asfalten och bara väntar på soliga dagar så de kan få dunsta bort. Till en annan värld.

Och egentligen borde man väl ta tillvara på det på ett bättre sätt, men jag har inte funnit något sådant, inte på väldans länge i alla fall. Och hösten är här, det kändes i luften igår morse när jag cyklade en timme för tidigt till skolan, bara för att slippa vara hemma. Det spelade liksom ingen roll att alla andra hade lämnat huset och jag var ensam, den där härliga känslan som i vanliga fall infaller sig då, var som bortblåst. Precis som jag kommer bli den här hösten känns det som.
Jag klarar inte att vindarna blåser från alla håll på en gång, jag känner mig lite som en orkan då. Bara kliver rakt över och trampar alla på tårna, så att de måste flytta sig för att inte dras med in i virvlarna. Men samtidigt kanske det är vad jag allra helst vill just nu, trampa alla på tårna. Och ge dom en liten gnutta vett, fy schalingen vad jag är trött på människor!