I kyla och blåst står jag här på mina darriga ben som inte vill hjälpa mig framåt för allt i världen. Dom vill vika ihop sig och bara låta mig sjunka till marken känns det som. Men det går inte, jag måste hålla alla vindar i händerna och få allt att flyta på i normalt tempo. Får inte rasa.
Lite avskyr jag det, lite känns det som något bra. För om jag får för mycket tid till ingenting rasar jag ganska mycket, men just nu känns det likadant fast tvärtom, får jag för mycket vill jag inte vara med. Ah, det är jobbigt. Snurrigt hit och dit och jag vet inte riktigt vart jag ska göra av allt eller mig själv. Det finns ingen plats som är tillräckligt säker eller har tillräckligt med luft. Jag vill bara ta på mig stövlarna och vandra in i skogen, för att stanna där förgott. Då skulle jag slippa alla världsliga bekymmer som bara får allt att rinna över hela tiden. Jag skulle nog må rätt bra, ensam i skogen med alla djuren. Tänk så skönt, vilken frihet.
Men nu är det inte lång tid kvar, känns nästan som om jag räknar ner. Till framtiden. Livet. Friheten. Den dagen, när jag får vara jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar