Ibland är det bara för mycket.I mitt huvud, med allt.
Med livet.
Kanske är det också för mycket med allt bra.
Men någon gång kommer jag glädjas åt det.
Nu tar jag bara på mig leendet och går vidare.
Släpper lite på gränserna och försöker tillåta livet att finnas.
Att göra något bra för mig.
Och jag tror jag gillar det, fast jag är rädd.
Mer för livet än för döden faktiskt.
Men det är inget man pratar om.
Så jag håller tyst, för det är Torsdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar